Att ödlor är nyfikna, det kan jag hålla med om. Denna nyfikna skogsödla kunde inte motstå frestelsen att titta fram för att se vad jag var för en filur.
Sandödlan är känd som den vacker ödlan och då främst hanen. Hanen har nästan en smaragdgrön färg under lektiden på våren. Den är även en av dom mest ovanlig ödlearterna i Sverige. Och som tur är så finns den här i Valdemarsvik samt i angränsande kommuner i sydöstra Östergötland. Hanen är betydligt djärvare än honan, det tar ca 5 till 10 minuter innan honan kryper fram. Hanen där i mot kommer fram efter 10 sekunder, i alla fall med den hanen som jag fotograferade.
Under dom senaste 15 till 20 åren så har den minskat kraftigt i antal. I Valdemarsvik har den försvunnit från 8 kända lokaler. Sandödlan är därför rödlistad som ”sårbar” (VU) och föremål för ett särskilt åtgärdsprogram.
Om man ska nämna något positivt, kommer den globala uppvärmningen att öka förutsättningarna för sandödlan existens. Tack vare ett varmare klimat kan den då, sprida sig ända upp till Dalarna. Om nu allt går vägen för den värme älskande ödlan, vill säga.
Sandödlan är en ganska kraftig ödla som blir upp till ca 22 till 24 cm från nos till svansspets och har 4 små plåtar mellan näsborren och ögat. Deras grundfärgen är gråbrun, uppbruten av så kallade ögonfläckar med mörka fläckar med vit kärna.
Vår vanligaste ödla är skogsödlan och den finns över hela Sverige. Den mer ovanliga sandödlan kan ni läsa om här.
Den håller gärna till under buskar och gräs där den känner sig trygg, gärna i anslutning till vatten som en damm eller en bäck. Skogsödlan blir ca 12-15 cm lång. Färg varianterna på ovansidan skiftar från grå, gråbrun, brun eller olivgrön. Den föder levande ungar och ungarna är mörkfärgade.
SkogsödlaLacerta vivipara
SkogsödlaLacerta vivipara med en ny svans.
SkogsödlaLacerta vivipara
SkogsödlaLacerta vivipara
SkogsödlaLacerta vivipara
SkogsödlaLacerta vivipara
SkogsödlaLacerta vivipara Med två fästingar på sig.